Jag lyssnade nyligen (som vanligt) till filosofiska rummet och avsnittet om Aristoteles ”Fysik”. Inte bara är verket i sig uppenbarligen en obduktion av fysiken och naturen och hur den (verkar) funka, utan även avsnittet är ett metaforiskt intelligent böljande samtalshav, mellan tydliga exempel och analys av mekaniken och förhållandena bakom den. Ett bra case.
Detta är något jag saknar så otroligt mycket i många föreläsningssituationer. Case efterfrågas, gärna best practice, men de får gärna avverkas tillsynes utan djupare reflektion. Av många. Inte alla, så klart. Workshops är annorlunda. De kretsar inte kring case utan lek och utforskning av just mekaniken. Om den designats väl vill säga.
Min uppmaningar är att lyssna efter vad som ligger bakom exemplet. Välj aktivt att inte bemöta eller fråga om exemplet i fråga, utan principerna. Förstå mekaniken. Dyker då inte frågorna upp, ja då har du alltid en väldigt enkel. Att du hör vad personen säger och beskriver, men att du bättre vill förstå grundprinciperna. Kan personen i fråga inte obducera detta case på ett sätt som är upplysande bakom det uppenbara, då ska du istället befinna dig i en workshop.
