Vänsterpartiet – nej, nej, nej oavsett vad

DNs ledare ringar in precis det jag upplever med Vänsterpartiet, de är ett hopplöst nejsägande parti. Dom spelar evigt “defence” och maler uteslutande på med sina nej, nej, nej. Man kan – och utifrån ett varumärkesperspekiv bör – utan att blanda in faktiska politiska budskap och visioner diskutera energin, framåtandan och “momentum” bakom partier. Vänstern är toktröga.

Vänsterpartiet vill förändra sin image som dogmatisk nejsägare. ”Vi måste lära oss att uttrycka oss på rätt sätt. V har tidigare varit mer nej än ja”…

– DN (Linda Snecker)

Erik Modig skriver på sin kommunikationsblogg på Dagens Media om, hur man vinner ett val. Jag tycker två kommentarer till artikeln sätter fingret på vad Vänstern än så länge missar.

Du har så fel….Sverige vilar på en socialdemokratisk grund, den som lyckas vinna essensen ur den vinner. M lyckades ett tag men nu tar S åter rodret. Ideologi är starkare än reklam, den har nämligen arbetats in under generation efter generation. På så sätt är vi olikt många andra länder.

Kommenterar Jonny

Jonny, du har förmodligen rätt. Jag tror dock inte jag har fel för det. För det första så handlar det om HUR man vinner ”essensen” och då tror jag ovanstående principer kan hjälpa. För det andra finns osäkra röstare som inte baserar sitt val på ideologi. Det är dessa kommunikationen kämpar om.

Replikerar Erik Modig

Precis, kampen om yngre väljare, till exempel, måste ta i beräkningen att ideologi – extremt starkt begrepp inom Vänsterpartiet – är ett fenomen som för en yngre väljargrupp kanske inte riktigt är vad det varit (förutom för de inbitna, och de är ju frälsta). Vi ser ju substitut till kyrka (varumärken till viss del), politiska ideologier (subkulturer, nära grupper), stark geografisk tillhörighet (webbens geografi) etc.

Vi ser starka trender inom individualisering, uppluckrade arbetsformer (friare, inte bara osäkra och nedriga som Vänstern påpekar), socialt engagemang, intresse för rättvisefrågor mm. Småföretagandet är starkt, intressebaserade konstellationer formas utan geografiska begränsningar, man har större möjlighet att påverka än någonsin tidigare. Allt detta gör mängder med unga individer för att det är meningsfullt och ger dem värde. Frågan är hur Vänstern appellerar till denna yngre, medvetna och företagssamma generation/grupp? Vänstern framstår mest som solidaritetspolis (inte fel i sig), och inte inspiratör (avgörande metod för positivt momentum). Det ena borde inte utesluta det andra. Vi får väl se om de tätare inpå valet faktiskt presenterar några konkreta, inspirerande och offensiva förslag för att uppnå vad de vill (målet bakom ideologin) eller om det är idel förbud, nej och begränsningar.