Last updated by at .

att hitta rätt problemen och att få lösa det

Nyligen diskuterade några gamla kollegor och jag kring detta med konsulters möjlighet, eller omöjlighet att lösa de riktiga problemen efter att ha involverats utifrån en specifik disciplin. Alltså reklambyråer är reklambyråer och löser reklamproblem även om reklamproblemet egentligen är ett annat. Visst finns dessa, men det är inte överdrivet många. Att identifiera ett problem och resonera kring hur lösningen kan se ut, vilket när man nyktert ser på saken ofta är ett par scenarios, inte ofta kan måla upp helt “disciplinfria” scenarios.

Ett tydligt exempel kommer upp. Kundtjänst kostar för mycket och detta måste åtgärdas. Ärendena handlar övervägande om fakturaproblem och missuppfattningar. Problem: fakturan och inte kundtjänst. Lös problemet med otydlig faktura.

Osv.

Kommer att tänka på detta nu när frågan om presstödet är på tapeten.

När presstödet en gång inrättades var problembeskrivningen klar: förstatidningarna var på väg att slå ut andratidningarna…
Nu är det även förstatidningens ställning som är satt under hot, när annonsintäkter försvinner och den digitala omställningen är svår att hantera.

– Cilla Benkö, DN.

Det handlade inte om andratidningen just, utan vad den representerade: en levande journalistik med flera perspektiv. Motsatsen till enkelriktad och ensidig. Varför? För det är en förutsättning för en välfungerande demokrati. Den utsatta andra tidningen var symtomatiskt för problemet. Självklart då, men mindre självklart nu (nu är det mer komplext), men samma grundläggande utmaning består.

Konkreta förslag saknas inte. Det handlar till exempel om att genomföra det av riksdagen beslutade avskaffandet av den orättvisa reklamskatten, samt att momssatsen för digital journalistik inte ska vara högre än för journalistik på papper.

– Cilla Benkö, DN.

Det viktigaste och bästa man kan göra när man letar lösningar, är att återgå till problemet och försäkra sig om att man inte utgår ifrån symtom, utan den faktiska kärnan i problemet. Men hur väl är du positionerad att överhuvud taget få gehör för detta? Ja, har du rullat med vad kunden hela tiden ber om, oavsett om det förefaller rätt eller fel, blir det svårt. Är du för djävla omedgörligt får du aldrig behålla uppdraget. Blandar du bara in människor ifrån ditt skrå, din disciplin, ja då är det svårt att få gehör för annat resonemang.

Vill du lösa de verkliga problemen, bevisa det genom att inte alltid komma dragades med samma gamla problemlösare. Agera tvärdisciplinärt, perspektivskiftande och i mångt och mycket explorativt. Knyt till dig organisationskonsulter. Etc.

Garanterat nya uppfattningar om vad problemet är.

Micco har (självklart) skrivit ett bra inlägg om detta med att ringa in det faktiska problemet. Det jag tänker mycket på, är metoder för att bli personen/organisationen som gärna får göra det.

Har någon tänkt mycket på detta? Droppa en kommentar eller ett mail, why don’t you.

personlig kraft, moralisk styrka och ohämmad konsumtion

Ingenting kan hindra er när du inte alls investerar pengarna i en affärsidé, utan ingenting hindrar dig när du sparar hela skiten på postsparbanken.

Det var då det. Personlig styrka och moral, det var eftersträvansvärt. Inte bara en framtidssäkring helt enkelt, med eventuellt förmånliga villkor (vilka ju kunde kommunicerats), utan mer än så. Det sa någonting om din karaktär och styrka. Din mentala styrka till och med. Och med det sagt; vad detta då sade om alla som inte sparade.

Idag ser det lite annorlunda ut, men bygger helt på samma premisser. Realisera ditt drömkök, klart du måste synas med senaste mobilen, självklart ska även du ha segelbåt. Vad säger det annars om dig?

conspicuous consumption

Må hända gör detta, sparandet och konsumerandet, något omedelbart konkret för oss. Men än viktigare säger det mycket om oss. Det är en generalisering av oss. Med kommunikation finns alltid två grupper, oftast samma individer i två roller. Den där vi agerar och den där vi förstår vad agerandet signalerar (att vissa kör Bently och andra cyklar). Den senare rollen in action kallas självklart för “samhället”. Samhället, som för övrigt Tomas Steinfeldts träffsäkert ringar in.

“Det är det väsen som ingen någon gång har sett, hört eller känt, men som ändå behandlas som någonting som existerar i verkligheten: Jag menar samhället…Det bekräftas genom en fungerande offentlighet där det finns tillräckligt många människor som tar sig an vad som händer med de olika grupperna, som uttrycker sin kritik eller sin uppskattning av vad politiken gör, som funderar över världens framtid i allmänhet och marknadens utveckling i synnerhet.”

Tomas Steinfeldt, i DN, ang. tidningens roll

Kul då också att reklamforskning med ett samhälleligt perspektiv verkar vara på framtåg.

the role of journalism and reader participation

There’s an important discussion going on here in Sweden at the moment, about online newspapers and the possibility to comment on articles, and wether or not it’s working. Some leading newspapers think it’s not at the moment. Leading representatives are heavily engaged in this discussion, that reached some sort of climax (and resulted in shut-downs or changes to the commenting functionality) due to extremely racist comments, but not solely because of that, during the tragic incident in Norway.

They are, quite rightly, looking at this from a technical, resource and reader involvement perspective. Recently a media industry expert (Sofia Mirjamsdotter, Resumé) said it’s no surprise that this happened (closing down, limiting and/or changing privacy policies) as none of the newspapers had a participation/comment strategy. That’s looking at things from a very narrow perspective given the massive impact of (possible) reader involvement in online journalism. You don’t have a strategy for comments, you have a strategy for online news publishing, if at all that’s what you choose to call what you do.

Anna Hjalmarsson of Aftonbladet hopes that in five years, they’ll have found better ways of handling discussions where readers openly, and respectfully, meet each other and newspaper representatives. She also says that many active commenters express themselves as if nobody from Aftonbladet is going to read what they write, as if the discussions in the comment fields is something for the readers only.

Now that’s spot on, and it’s most likely contributed to a negative language and a tone. If an official representative (i.e. article author) revisits and responds, well, we’d probably have a more nuanced discussion. Maybe even a professional one. A comment function has less to do with the possibility to make yourself heard, and more to do with getting a response, a reaction. We talk to/with people. If the response is from somebody calling you an idiot, wishing you dead. Well.

Björn Hedensjö of DN.se says they’re genuinely interested in reader involvement, but at the same time they have limited resources. He says that the editors must make an active selection when it comes to which subjects should be discussed and then also engage in that following discussion. That’s a very good start. Selecting what articles and pieces are most relevant and likely to inspire, and facilitate, discussion. And because selecting is already a key aspect of journalism, it’s a natural extension of that. What is news worthy and what’s not, is a constant question. Why shouldn’t what is talk worthy? Often they overlap, but far from always. They are different and have different selection criteria. Especially considering the resource issue.

So considering this, I think we arrive where the real challenge sits. The key question with regards to journalism in general today, is the role it plays in society. Media (organisations), traditionally defined by the properties of the specific media (TV was always very different from radio, technically speaking), the organizational structure (ownership and possibly political associations) and funding/financing (licence and/or ad financed).

Media has always been institutions in society. They’ve always helped shape culture in the broadest and biggest sense. But newspaper journalism has mostly been about them writing and telling us about things. It’s been about sender-receiver. It’s been like that because of the technical context when it started, and when it was defined, explicitly or not. The technical properties of media used, did that. It’s all a product based on what was even possible. Now that’s changed. When an article starts and stops is changed. Finite has become infinite. What news story telling is (can be), has changed. So really what needs to happen, which is the reason it’s not about a strategy for comments, but rather a strategy, and definition, of online news journalism, is rethinking the sole purpose and role of online journalism. Which, of course means, the role of journalism in general. In this case mostly, but not exclusively, from a written word point of view. I really hope the question is answered on this level, and not mostly on a technical level, as many comments seem to suggest.